En liten sjuk katt

Stackars lilla Bilbo har gått och fått diabetes.

Ja den meningen kan låta konstig på flera olika sätt. Dels för att jag säger ”lilla” om en tiokilosklump till katt. Andra skulle nog kalla honom fet. Och däri ligger väl en av anledningarna till att han ”gått och fått” – så även de orden är ju lite fel. Men det är ändå så det känns.

Lilla Bilbo är ju min bebis. Han föddes i huset och har därför vuxit upp med mig. Jag visste att han var överviktig och har verkligen kämpat med både motion och matförändringar. Maten har inte gjort någon skillnad mer än att han gått och varit hungrig. Och att motionera en katt är ju inte det enklaste. Vill han inte lägger han sig bara platt.

Jag är inte en sådan djurägare som ger godis i form av människomat, för jag vet hur illa det är. Tyvärr visste jag inte att torrfoder är lika illa. Det innehåller för mycket kolhydrater. Så enda sättet att få en katt att gå ner på det är att ge så lite att den känner sig hungrig. Så nu provar vi istället färsk proteinmat. Och än så längre går han neråt i vikt, och verkar inte hungrig. Så tummen upp för det!

Men han har ju redan fått diabetes så nu är det mer med i vardag än innan. Täta veterinärsbesök då han inte verkar få rätt dos insulin. Blodprov 2 gånger om dagen som vi ska ta här hemma för att mäta nivåerna. Maten måste serveras jämnt under dygnet för att hålla blodsockret jämnare. Detta är det rent sysslomässigt som blivit mer. Men sen kommer ju alla tankar.

Att hela tiden hålla redan på tiden är utmattande. Säkert blir det en vana till sist, men just nu är det tufft. För att inte tala om min egen oro över att det ska gå fel åt något håll. För högt eller för lågt är ju väldigt farligt. Så jag kommer på mig själv med att gå och kolla att han andas när han vilar. Och för att jag ska få sova alls får han därför sova i sängen hos mig så det är nära om jag vaknar i oro.

Kostar inte detta en hel del tänker du. Jo verkligen. Det går ju inte att gå in på en veterinärklinik utan att det går på en tusenlapp. För att inte tala om första dygnen då han var inlagd på sjukhus för konstant övervakning. Någon tänker att där får du för att han inte var försäkrad, men då vet du inte hela sanningen. Vi hade en försäkrad katt, men inget gällde ju där ändå. Varje gång han blev sjuk ströks det från att gälla på försäkringen. Så magont = försäkringen slutade gälla för allt som rörde magen. Hela tiden, så till sist gällde den inte alls, men kostade lika mycket varje år. Och just denna lilla Bilbo opererades som kattunge och fick därför aldrig ens en chans att börja på en.

Så där är en konstant oro, hur ska vi få pengar till detta. Men jag ser det som ett ansvar som djurägare att ta den delen, så det är bara att lösa det. För mig är det en individ och skulle han få somna in ska det vara för hans bästa och inget min plånbok ska bestämma. Och just nu verkar han må bra i allt som händer så det är bara att bita ihop och lösa allt eftersom det kommer.

Min älskade lilla vän

Sov gott min lilla prins

Sov gott min lilla prins

Så var det då dags för min älskade lilla vän att somna in för att aldrig vakna mer. Ja nu har det gått en vecka, men det är så svårt att skriva orden. Då blir det ju på riktigt.

Min lilla bebis, katten Zed, har varit med mig i 13 år. I medgångar och motgångar. Vi har flyttat tillsammans 5 gånger. Vi har gått promenader, varit på små utflykter. Det älskade han verkligen. Och det var för att han skulle få lite egentid som jag började vara i min lilla stuga. Han och jag. Det var för att vi skulle trivas bättre som vi började bygga och göra den lite fin. När första rummet var kvar så sov vi där Zed och jag. När andra rummet var färdigt så kom han på att man kunde klättra upp för stegen och nå ett loft. Han verkligen älskade att få denna egentid.

Varje morgon satt han på en pall vi dörren och ropade att vi skulle gå till jobbet. Försökte jag gå utan honom klättrade han upp på mig. Han bara skulle med. Ljudet av att han sitter och tuggar torrfoder blev en del av dagen, och nu är det svårt att arbeta utan det. Tomheten är stor. Han ligger inte på loftet och väntar på att jag ska ta en paus. Han kommer inte och stör mig för att få en kram och gosa lite.

Det är den tuffa biten med att leva, att en dag tar det slut. Det gäller ju alla och inte bara katter. Så ta vara på varje stund, lev i nuet hela tiden. Missa inga chanser att få vara nära dem du älskar. Vad som ska hända sen vet ingen, så skjut inte upp saker som betyder något. En dag har du inte längre chansen, en dag finns de inte längre kvar.

Välkommen Hugo!

Det är ibland konstigt hur det blir. Ett liv slocknar och 25 nya kommer till världen. Ja så var det faktiskt. Men projektet började för någon månad sedan.

Saken är den att jag älskar snäckor, och speciellt vinbergssnäckor. De är fantastiska djur och efter att ha läst på en hel del så inser jag ju att de inte är skadedjur som en del påstår. Den är verkligen ingen storätare och mina gillar bäst maskrosor, så det känns inte som ett problem. Men den får ofta skulden för vad fjärilslarver och släktingen ”mördarsnigeln” gör under nattetid.

loveTanken på vilda djur i fångenskap attraherar mig inte. Men är de födda i fångenskap så är det en helt annan sak. Så jag tog helt enkelt två snäckor som verkade tycka om varandra och satte dem i ett terrarium designat för snäckor. Snart valde de att låta kärleken ta över och båda blev gravida. (Så fungerar det då de alla är tvåkönade. )

vinbergssnackaggTill en början verkade de inte alls vilja lägga äggen, och jag gissar att det var för varmt och torrt. För när jag valde att vattna med flaska utöver det jag sprayade så tog det inte lång stund innan de båda grävde ner sig. Och i den lilla hög av ägg som lades precis vid glaset kunde jag räkna att det blev en del. Så de vuxna ” vilda” snäckorna släpptes ut i det fria igen.

klackningSedan hände inget. Och inget. Och inget en stund till. Men så den morgon som beskedet om lilla Lovis kom gick in för att titta till dem. Högen såg inte ut som vanligt, och jag tittade lite närmre. Jo minsann, de hade börjat kläckas! Små liv hade kommit under natten, och fler var på väg att krypa ur sina små äggskal. Något tyckte att jag behövde lite glädje i allt det sorgliga som pågick.

hugoLänge låg de kvar i sin grop, men nu är de på väg upp en efter en. Först upp var denna krabat, som fått namnet Hugo. Ja det kommer bli svårt att veta vem som är Hugo när alla hans kompisar dyker upp, men han är likväl en liten Hugo! Helt underbart söt, och snabb för att vara så liten.jag satt hur länge som helst och bara tittade på honom där han gled omkring. Välkommen till världen lilla vän!

 

 

Lilla katt…

Det är svårt att skriva vad jag känner, för jag vet inte längre. Allting går upp och ner och sedan runt i en hastighet som gör att jag bara stannar upp. Huvudet behöver en paus, men det finns inget utrymme för det just nu.

Lilla Lovis ville inte börja äta själv trots att hon blev piggare. Djursjukhuset kände då att diagnosen de gissat på inte stämde, men de hade ett alternativ till. Något är fel i hjärnan och en magnetröntgen behövs för att se vad. De flesta saker som kan vara fel är oerhört svåra eller till och med omöjliga att laga, och behandlingen  är både kostsam och jobbig för katten så de rekommenderade att hon skulle få somna in. Det är ju så att Lovis inte är en tam och trygg katt, utan fortfarande är skygg och litar inte på människor. Sista tiden har hon varit nära oss, men ändå på behagligt avstånd för att gå undan. Hon tycker inte alls om att bli klappad, något vi provat ibland. Inte för att hon är rädd, utan för att hon helt enkelt inte tycker om det. Att hålla denna katt instängd i en bur på ett sjukhus, där det luktar av död och rädsla från andra djur, för att genomgå en behandling som kräver mycket kontakt med människor och beröring – ja det känns inte snällt alls. Nu kan man ju inte alltid vara snäll när man vill hjälpa, men det är ju det som gör det så rörigt i huvudet för det verkar ju inte gå att hjälpa ändå.

Så var går gränsen för djurplågeri? Det är inte en lätt fråga. Lider individen bara när den har ont? Är det alltid värt att hålla ett djur vid liv? Vad är respekt för djuret, och när börjar beteendet gå från att hjälpa till att trampa ner?

Nu får jag ju inte avgöra detta då katten inte är min, jag är bara stödmatte. Katten tillhör ju en djurförening som aldrig avlivar. Även om djuret lider stort. Djuret skriver jag, för just nu känner jag att ingen ser Lovis, utan behandlar henne som ett objekt och en tillhörighet. Ingen har tittat henne in i ögonen och frågat vad hon vill. Ingen har heller pratat med mig, trots att jag känner Lovis bäst, och ens frågat om hennes mående. Det känns konstigt att personer som aldrig träffat katten ska svara på hur hon brukar vara, vad som är normalt för henne. Eller behöver man inte veta sådant för att behandla och veta om förbättring sker?

Som ni förstår valde denna förening givetvis att hon skulle behandlas vidare. Dock inte så som djursjukhuset rådde, utan genom att prova ett nytt ställe. Där kan hon gå igenom testerna en gång till. Ligga på dropp en stund till. Enligt föreningen vet djursjukhuset inte vad de talar om, men denne veterinärstation vet bättre. Kanske har de rätt, och då borde nog någon myndighet kolla över vilka som får bedriva vård och inte. Inte kan man gå och kalla sig djursjukhus, med specialister, om man inte kan enkel sjukvård.

Så jag är kluven, förvirrad och har just nu ganska ont i själen. För jag vet inte alls vad jag ska tycka. Jag vill vara arg, men vet inte vem det är jag ska vara arg på. Jag vill kämpa för Lovis, men vet inte om jag orkar längre. Allt är bara för mycket.

Helt slut..

Ja nu börjar orken och energin sina ganska rejält. Den sjuka katten jag skrev om häromdagen har kommit hem igen. Inte frisk, utan för att vårdas i lugnare miljö. Hon kan inte gå eller äta själv. Nu har hon ju inte fullt förstått hur dålig hon är så hela tiden ska hon försöka gå. Då kantrar hon och ofta ger hon upp i en konstig liggställning. Så mitt jobb nu är att titta till henne ofta och lägga henne tillrätta om det blivit tokigt. Varannan timma måste jag även mata henne. Det blir medicinsprutor fyllda med vatten och kattvälling. Inte helt omtyckt, men ett måste om hon inte ska svälta ihjäl.

Så därför är jag lite vimsig, snurrig och förvirrad. Det tar på krafterna det här, men finns det en chans att hon tillfrisknar är det ju värt det. Till en början grät jag mest då det inte alls verkade som att det blev bättra. Men nu tycker jag ju att hon lyfter huvudet lite oftare, har den skeptiska blicken som bara lilla Lovis har tillbaka i ögonen. Kanske är det önsketänkande, men hoppet är tillbaka. Dock behöver hon börja gå och äta själv snart för att diagnosen ska stämma. (Något med innerörat). Gör hon inte det så försvinner allt hopp på en gång.

Men vill hon kämpa, ja då kämpar jag! Och under tiden får de flesta projekt stå lite på paus.

Långa dagar

Det är härligt att kunna vakna i lugn och ro, precis när kroppen vill vakna. Så skulle jag kunna säga, för jag har ju ett schema som styrs helt av mig, och möjligheten att ligga kvar i sängen precis hur länge jag vill. Men det är någon här hemma som vill annorlunda.

bilboKatten Bilbo har satt som rutin att springa ner med Ola då han förbereder sig för att gå till jobbet. Han följer honom överallt, även upp när det är dags att klä på sig efter duschen. Och då ska det studsas upp i sängen för att spinnande klättra över mig. Snart ska du få en hej då puss säger han kanske, för det är precis det som min make ger mig innan han går ner igen. Och Bilbo kan dessa rutiner fullt ut.

Vad han inte förstår är att jag inte tänkt vakna mer än för att säga hej då. Jag hade ju tänkt somna om och sova tills jag vaknar av mig själv. Och hade jag klarat det hade han tyckt det var mysigt. Men jag är vid detta laget klarvaken. Och då jag börjar gå ur sängen pratar Bilbo glatt med små mjau och springer före mig ner för att öppna toalettdörren. Ja det är dit jag är på väg. Han vet, och han älskar det.

För mig blir det därför en längre dag än jag tänkt. Men det går ju inte att vara irriterad när han så sött springer och pratar och spinner.

Kattlek

Idag gjorde jag ett bra försök att få min stora katt Zed att röra på sig lite genom att leka. Och visst var det skoj ett par sekunder. Men sen blev han trött och blev av med den lilla tygmusen.. Han tittade runt sig, men kunde inte hitta den. Vi hade väldigt roligt, för det bord inte vara så svårt att missa den haha



Bebop på utflykt

Det är så roligt att ta ut katterna när solen börjar värma lite. Deras nyfikenhet gör att rundorna jag går blir lite intressantare. Idag var jag ute med Bebop, och han är så duktig på att gå i koppel. Vi gick en lång runda och han hittade lite vitsippor som jag inte lagt märke till tidigare.

Bebop myser i solen vid sin favoritsten. (tagen med mobilkamera)

Vackra små vitsippor börjar sprida sig i backen. (tagen med mobilkamera)

Nyfikna små

Våren och värmen gör att mina fönster står på glänt. Och i dessa små gluggar tittar katterna nyfiket ut. Nu går mina tankar på fullvarv och vad jag grubblar över är bästa möjliga lösning på rastgård till dem. Det är mycket jag vill ska uppfyllas med min lilla konstruktion. Hmm, ja vi får se vad det blir av det hela. Fortsättning följer…

20120313-141507.jpg

Dags att sluta blunda

För mig är det självklart att ett liv är värdefullt, vem det än tillhör. Man tar inte liv bara för att slänga bort dem.

Det gör mig så ont att följa katt-debatten som pågår. Dessa underbara djur räknas inte som liv. De har inget värde. Hela mitt hjärta brister när jag igen och igen hör och läser om den hårda värld de får leva i, för att sedan dö på de mest ovärdiga sätt. Nu är de för många. Inte för att de valt att bli så många, utan för att deras vårdtagare – människor som skulle ta hand om dem! – inte gör det. Ägarna bryr sig inte om att kastrera/sterilisera och oönskade ungar föds och slängs som sopor runt om i vårt samhälle. Ja faktiskt hittas levande små kattungar i papperskorgar, slängda för att sakta svälta ihjäl. En ansvarsfull ägare gör inte så, den låter det inte ske till att börja med.

Men alla är inte ansvarsfulla. En del av dessa människor väljer att bara slänga ut sin katt när de tröttnat. Min syster beskrev just en katt som ville in i hennes hem. Den var mager och sliten och skrek helt hjärtskärande. Det var uppenbart att den en gång haft ett hem, och nu förstod den inte varför den inte längre blir insläppt och får mat.

Isis här nedan bodde hos en äldre man. Han kunde inte ta hand om sina katter och de blev allt fler. Grannens lösning var att skjuta dem. Kattföreningen Kattkommando Syd åtog sig att hjälpa till på ett mer kärleksfullt sätt. De letade nya hem till katterna och de tog in och kastrerade/steriliserade de som var kvar efter hand. Isis kunde inte tas in för hon hade ju redan små barn. Men ett hem väntade på att få ta in henne så fort hennes små var 12 veckor gamla och kunde klara sig själv. Även de små hade hem att komma till.

Visst är det underbart att det kan bli så, de kan få ett lyckligt slut.

Men så blev det inte här… Grannen ville inte vänta dessa få veckor och sköt hela familjen!!!

Jag tittar på den lilla familj som fått komma in hos mig och tanken slår mig att de har haft tur som kom till mig. Här får de stanna i trygghet tills de hittar kärleksfulla hem!

 

Aktuellt just nu

Fokus ligger på mysiga spa- och hudvårdsträffar (som ju är mitt dag-jobb och går att läsa om på sin egen sida.)

Hudvård/Makeup/Massage

När jag inte sitter och bloggar är det ganska troligt att jag är igång med det företag som blivit en allt mer växande passion för mig. Hudvård, makeup och ledarskapsträning är grunden i det hela. Men jag erbjuder även massage och kanske kommer jag krydda det hela med lite guidade meditationer i framtiden.

livselixir.waeke.se

Konst& Skapande

Att jag tycker om att skapa kanske den som läst bloggen insett. Och då kan det tyckas att det finns lite om det här. Det är av den enkla anledning att det har sin egen sida. På denna kan man även leta sig vidare till de videos jag lekt ihop på Youtube.

waeke.se