Tystnaden

Det var länge sedan jag skrev. Jag har tänkt på det, men orden har inte varit där för mig. Allt har varit så ihoptrasslat i mitt huvud och varje gång jag fokuserat på en tanke har det totalt stängt ner istället. Livets bergochdalbana far vidare med positiva och negativa saker. Dagarna byts i känslor så snabbt. Nog en av anledningarna till att jag har svårt att hänga med.

Men nu skriver jag. För nu kom det lite ord. Jag har spenderat dagen i en känsla av panik. Började med en liten meditation som lugnade mig, men snabbt kom det tillbaka så fort jag skulle fortsätta dagen. Panik över det som ska göras, panik över saker som gjorts. Stressat sprungit hit och dig för att sedan se att jag inte checkat av något på min lista. Jag står ju bara och stampar, kommer inte loss, sitter fast. Och det är frustrerande. Hur jag än vänder och vrider, så vill det sig inte.

Så tog jag en paus, och tittade på en föreläsning om tapping. En mix av akupunkturpunkter, bekräftelse och affirmering. Sista halvtimman gjorde vi en övning. Vi, för det kändes som att jag satt där. Och efter denna så sitter jag bara. Lugn. Tankarna syns ganska klart när de kommer en och en. Tystnaden runt dem hörs, så även mina hjärtslag. Det är så skönt att bara vara. Och med detta kom orden, lusten att skriva!

Jag förstår att denna känsla inte kommer att vara för evigt. Så jag gör något jag inte klarat av på ett tag – jag skriver lite. Sen ska dessa nya små redskap testas mera, och fungerar det så här bra igen så ska det få en fast plats i min vardagsrutin. Men först ska jag sitta en stund till och lyssna på tystnaden och mina lugna hjärtslag.

En liten altan

Det ska vara gött och leva, annars kan det kvitta 😀 Jajamensan, nu äntligen är det färdigbyggt! Många års tankegångar, en dags planering när beslutet togs och två veckors kvällar tog det. Lite fick justeras under byggets gång. Bland annat kom det till en trappa då det blev lite längre ner till marken i verkligheten än i tanken. Men nog kommer detta bli en av sommarens favoritplatser att sitta på!

Det kan var svårt att se på den lilla bilden, men på glasen står det Linda och Ola. Dessa glas fick vi av min mor, och det är hon själv som graverat namnen. Så på det sätter var hon med när vi skålade in den, och jag är ganska säker på att hon även vinkade från sitt lilla moln. För att inreda rum ute var ju en av hennes stora passioner.

Och även nattetid kommer det att vara en plats att vara på. För i den lilla poolen är det uppvärmning och belysning. Givetvis har vi provat, och det var en lite speciell upplevelse att bada bubbelpool och titta på stjärnorna. Kunde även studera den lilla fladdermus som flög runt som om den vore berusad i jakt efter insekter. Bara luta huvudet tillbaka och finnas för en liten stund. Helt klart värt den lilla investeringen!

 

Bygghjälp

Nu kan jag definitivt säga att det fungerar att bygga som terapi. För varje liten bräda som kommer på plats växer även min skaparglädje. Lite dyrt blir det, för mycket av det jag vill skapa har jag inte material till hemma. Blommor har köpts in, och jag kan verkligen se hur det ska bli när det är klart! En ny rabatt kommer att skapas precis intill trädäcket. Där ska det planteras många olika doftande blommor, så att det lugn jag vill skapa förstärks genom aromaterapi. Ros är viktig, och den får gärna klättra så att några blommor hälsar på uppe vid sittplatsen. Och där är drömmen att få ha en hängstol jag tittat på, men den kostar lite mycket nu. Så nu vill jag verkligen att mitt företag drar igång på allvar!

Under gårdagens bygge fick vi även lite stöd från en gigantiskt skalbagge. Ja dem var upp emot 3 cm, så det tycker jag är ganska stort. Det roliga med den var att den verkade iaktta oss. Den kröp mot mig där jag satt, och då flyttade jag mig för den verkade ju vilja fram där. Men då vänder den och kryper mot mig ändå. Lite sällskapligt ändå. Nej jag förstår att den nog kände något, om det var skuggan vid oss eller värmen. Men det var ändå en lite skoj upplevelse.

En sak i taget

När allt blir lite mycket har jag svårt att veta vilket håll jag ska gå åt. Nu är det så, och det enda sättet att komma framåt är att fokusera på bara en sak. Så fort jag börjar tänka en bit framåt blir det för mycket och hjärnan stannar helt. Därför blir allt lite konstigt nu. När det börjar röra sig lite får jag ta tag i en sak. Det är inte det bästa då det är många områden som behöver tas tag i, men detta sättet gör ändå att jag tar steg framåt. Det går sakta med denna metod, men det går. En sak om dagen, lite framåt. Jag kommer inte nå de mål jag vill på den tid jag vill, men jag kommer att nå något i varje fall.

Skrämmande vecka

Sista semesterveckan för min make och inget blev som vi tänkt. Egentligen tänkte jag inte skriva om detta, men jag gör det ändå. Det är ju ändå så att jag ska använda detta forum till att dela med mig av det som händer i mitt liv och då är det inte rätt att censurera saker jag tycker är extra jobbiga.

I tisdags vaknade jag av katternas stökande vid fem på morgonen. Jag kände då att benet var konstigt, och vid lite undersökning märkte jag att vänster skenben var bedövat. Första tanken var att jag legat tokigt och jag sov en stund till i tron att det skulle försvinna. Men flera timmar senare vaknade jag och det var kvar. Jag åt frukost, och det var kvar. Då ville maken ringa sjukvårdsupplysningen som rådde oss att åka in akut. Det kändes lite obehagligt att de sa så, men sen måste de ju ta in alla eventuella saker också.

På sjukhuset kände jag mig dum. Jag fungerade ju som vanligt, bara med lite bedövad hud. Efter samtal med läkare och undersökning märker vi dock att det inte bara är benet, utan nedsatt känsel i hela vänster sida. Läkaren började ta massa prover, ville röntga min hjärna och kollade hjärta. Här måste jag säga att jag började bli lite orolig, för jag hade trott och förväntat mig att de skulle säga att detta är vanligt, ofarligt och försvinner av sig själv. Första röntgen var okej, men de ville ändå göra en magnetröntgen också. Frågade om jag behövde lugnande, men det kändes lite onödigt. Lika tuff var jag inte när jag väl var fastspänd och rullades in i tunneln, då fick jag panik och drog mig ut igen. Men jag behövde aldrig medicin, det räckte med makens händer på mina ben. Akutläkaren hittade inte något onormalt. Däremot ekg visade på onormal aktivitet eller vad han sa. Inte något stor, men en liten avvikelse. Och då tar dr prov för att se om jag fått en hjärtinfarkt. Det kändes så overkligt alltihop. Självklart hade jag ingen infarkt, men tanken på vad läkarna tänkte skrämde mig rejält.

Nu är jag hemma, men har remiss för mer provtagning och undersökningar på andra avdelningar. Problemet med benet har i dagsläget inte släppt av sig själv men räknas inte längre som akut då de farligaste sakerna är bortplockade från listan av möjliga orsaker. Många kanske tänker att det var väl ändå inte så farligt, för det visade ju inget. Kanske det, men min chock när de nämner att det kan vara en propp i hjärnan tog hårt efter vad min mamma var med om. Lättnaden när de sa att de inte såg något, och i samma veva nämner andra saker som de hade misstänkt men nu räknat bort går inte att beskriva. Samtidigt som de inte är klara. Så allt är över är inte rätt att säga. Hjärtat ska kollas mer. Och neurologen ska kolla mig. Så över är det inte och jag vet inte riktigt var jag ska landa i mina tankar.

Men i väntan på svar så får jag göra vad jag kan för att inte tänka på det.

Ladda batterierna

Att spendera tid med positiva människor hjälper mig verkligen att ladda upp när jag trillat ner i energi. I måndags var jag bland så många på en och samma gång att jag studsat fram i flera dagar. Det är verkligen en otrolig känsla att under en hel kväll inte en enda gång höra någon klaga. Alla var positiva hela tiden, och då hände ändå en del som kunde gjort det annorlunda.

Fundera över hur du reagerat om du efter en lång kvälls föreläsning kommer ut till bilden och nycklarna är borta. Bilen full av personer som ska ta sig hem och nycklarna är helt försvunna. Alla väskor vänds ut och in, lokalen genomsöks flera gånger och ändå inga nycklar. En sådan sak skulle få många att tappa positiviteten.

Men hela gänget jag var med tog detta med lätthet. Vi kommer hem när vi kommer hem, vi får spendera mer tid ihop och så vidare var kommentarerna. Även om vi fortsatte leta så fanns skrattet nära och vi gjorde vad vi kunde av situationen. Men sådana personer runtomkring sig är det lätt att hålla humöret och energin uppe!

Så jag är verkligen glad att jag hittat dessa personer som hjälper mig att hålla leendet kvar och energin på topp!

Små steg framåt?

Jag har börjat skriva igen. Men orden vill inte alls komma så som de gjorde innan. På samma gång trillar de ju faktiskt mer och på ett annat sätt än tidigare. Det finns ju nu så mycket att säga, så mycket jag faktiskt står stabilt i mina åsikter om nu. Så varför går inte tangentbordet varmt av allt knapprande av ord som blir till meningar, texter, dikter och kanske till och med böcker?

Det är så svårt att sätta fingret på den underliga känslan som bor i mig nu. Där jag hela tiden får stoppa mig själv då jag är på väg att ta luren och ringa. För en stund glömde jag att hon inte längre är där och kan svara. När jag kommer på en ny idé som jag vill förverkliga. Eller när jag har någon fråga som snurrar, då är det henne jag vill ringa. Och för den där lilla sekunden då jag tänker att jag ska ringa så är hon kvar. Då finns hon i livet, skrattande och lugnande som hon alltid varit. Det är så skönt den lilla stunden. På samma sätt gör det så ont sekunden efter då jag kommer på hur det verkligen ligger till. Att hon inte är där. Att hon aldrig kommer att vara där igen. Den stunden är det som att tystnaden ekar runtom mig. Skriker på mig.

Men jag har börjat skriva, och jag antar att det är ett framsteg. Det var ju det sista vi pratade om. Flera olika skrivprojekt. De kan vi inte ha tillsammans, för utan hennes medverkan faller de ganska platt. Men det betyder ju inte att jag inte kan skriva andra saker. Även när tårarna forsar över mina kinder och tystnaden skriker som värst går det att skriva. Skriva ut smärtan. I väntan på att maken ska komma hem så att jag kan gräva ner mig i hans famn. Det är så dagarna ser ut nu.

Givande meditation

Mina förmiddagar brukar bli lite långa, och sedan bara tar dagen snabbt slut av någon anledning. Denna dagen valde jag att verkligen använda mig av tiden. Det började med att jag bara satte på musik, sedan talade kroppen tydligt om att den ville röra på sig. Så ett långt passa frigörande dans följde. Jag kände verkligen hur kroppen jobbade igenom del för del, lossade på spänningar och knakade loss låsningar. Jag kom så långt att känslorna stormade igång, och när allt var över fanns ett helt nytt lugn. Så jag fortsatte med att yoga, för att avsluta med en meditation.

Om det var den långa förberedelsen som gjorde det, eller om det var själva meditationen är ju svårt att säga. Men bra blev det. Det är en så härlig känsla att landa helt och fullt i mig själv för en stund, att se allt så klart och tydligt. Det gjorde jag idag. Jag fördjupade det lugn som redan var där och istället för att vara trött efter allt så var jag pånyttfödd med energi som verkligen ville ta mig framåt.

Det bästa med det hela var att det var en väldigt enkel meditation, med få och korta instruktioner. Det skulle mycket väl kunna påminna om saker jag själv gör, men denna gången var det en annan kvinna som ledde mig framåt. Och det gav mig lusten att få klart de idéer jag har liggande på det området. Nu har det ju inte stått helt stilla då jag skapat två stycken helt personliga meditationer som tryckts som gåvor, men jag är sugen på att göra fler som alla kan ta del av.

Det går inte annat än att säga att dagen varit givande än så länge. Och jag tror minsann att jag hinner lite mer innan dagen är slut!

Ett enat jag

Titeln kan tyckas konstigt. Men den senaste tiden innan min paus var jag så splittrad att det var som om jag stod emot mig själv många stunder. Nu är det dags att samla alla de delar av mig som splittrats, nu är det dags att bli ett enat jag.

Jag ser mer och mer en helhet, och det går inte att blunda för att det både ger nya energinivåer inom mig och ett helt nytt lugn. Stundvis glider jag bort och paniken och ångesten tar över, men genom att fokusera på frågan vem är jag och vad är bäst för mig just nu kommer jag ändå framåt.

Det är ju något många glömmer, att stanna upp och se vad de behöver. Många gånger har jag gått och bett om rådgivning och fått veta att jag inte behöver fler utbildningar, att jag redan har allt jag behöver för att gå framåt. Ändå sitter jag ofta och söker mer. Vad jag behöver nu är inre säkerhet, och det kan bara jag själv ge mig. Denna resa mot ett enat jag är precis det jag behöver.

Nya prioriteringar

I dessa tider där jag pausat från livet för att reflektera och hitta min inre kärna så har en hel del i livet visat sig från en helt annan vinkel än den jag tidigare sett. Detta gör att jag känner mig tvungen att gå framåt på ett annat sätt än tidigare. Bland annat så prioriterar jag på ett annat sätt. Den energi jag har vill jag använda där den verkligen ger något. Och de saker som erbjuds mig, väljs med tanken på vad av det som kan ta mig vidare på den väg mot min inre kraft som jag nu går. Det blir alltså inte samma saker som går först, och många verkar vara chockade över en del av de val jag gör. Men när jag sitter efteråt och funderar så ser jag att de val jag gör just nu är rätt för mig.

Igår valde jag till exempel bort en utbildningsdag. Den framställdes som unik, men min känsla talade om för mig att det inte var rätt just nu. Istället kände jag en stark dragning mot att få slappna av lite bland vänner, och valet blev att åka och lyssna på musik och äta gott.

Nu känner jag varför detta drog i mig. Jag gick träffa många nya, helt fantastiska människor. Trevliga, öppna och med en bestämd önskan om att alla skulle vara med. Det var bara ett par personer jag träffat tidigare, och då endast som hastigast. Ändå kände jag att alla välkomnade och tog in mig i gänget. Detta var verkligen något jag behövde se och uppleva just nu när jag tappat hoppet om mänskligheten, så jag tackar alla inblandade för att kvällen blev så bra som den blev!

Aktuellt just nu

Fokus ligger på mysiga spa- och hudvårdsträffar (som ju är mitt dag-jobb och går att läsa om på sin egen sida.)

Hudvård/Makeup/Massage

När jag inte sitter och bloggar är det ganska troligt att jag är igång med det företag som blivit en allt mer växande passion för mig. Hudvård, makeup och ledarskapsträning är grunden i det hela. Men jag erbjuder även massage och kanske kommer jag krydda det hela med lite guidade meditationer i framtiden.

livselixir.waeke.se

Konst& Skapande

Att jag tycker om att skapa kanske den som läst bloggen insett. Och då kan det tyckas att det finns lite om det här. Det är av den enkla anledning att det har sin egen sida. På denna kan man även leta sig vidare till de videos jag lekt ihop på Youtube.

waeke.se