Höll på att glömma ett bröllop :)

Ibland händer allt på en och samma gång sägs det. Nu känns det verkligen så. Så mycket att jag inte hinner landa i de olika känslorna, och därav hinner jag inte skriva om sakerna heller. Förra helgen var det ju bröllop! Det är ju verkligen en glad sak man inte får missa att nämna. Så nu nämner jag det, även om det blev lite i fel ordning på sakerna då mina rädslor tog över en stund.

Det var min syster som gifte sig, och de valde att göra det traditionellt i kyrka. Innan vigseln stressade jag runt med att göra mig fin och mellanlandade hon min far. I dörren står bruden och väntar på att regnet ska lägga sig så de kan ta lite foton. Hon var så vacker! Ja hon är alltid snygg, men som brud strålade hon som aldrig förr. Det var så att jag fick samla mig och hålla tillbaka tårarna.

Och bättre blev det inte när vi sedan kom till kyrkan. Eller rättare sagt när hon kom till kyrkan. Jag är inte kristen, så den delen rörde mig inte alls, men att se henne stråla av glädje framkallade massvis med känslor. Brudparet själva kände en del även de och fick framsmugglat lite näsdukar.

gunillaFesten var helt underbar, där vänner till bruden fixat med både vackert pynt och busiga små hyss. Sånger, hemliga uppdrag, lekar och massor med god mat tog oss genom kvällen. Jag är så glad över att veta hur fina vänner hon har!

Långt in på natten kom vi hem, fyllda med trevliga minnen. Vi tackar brudparet och alla inblandade i att göra dagen och kvällen så fin som den blev, och för att vi fick vara med om detta!

Skrämmande vecka

Sista semesterveckan för min make och inget blev som vi tänkt. Egentligen tänkte jag inte skriva om detta, men jag gör det ändå. Det är ju ändå så att jag ska använda detta forum till att dela med mig av det som händer i mitt liv och då är det inte rätt att censurera saker jag tycker är extra jobbiga.

I tisdags vaknade jag av katternas stökande vid fem på morgonen. Jag kände då att benet var konstigt, och vid lite undersökning märkte jag att vänster skenben var bedövat. Första tanken var att jag legat tokigt och jag sov en stund till i tron att det skulle försvinna. Men flera timmar senare vaknade jag och det var kvar. Jag åt frukost, och det var kvar. Då ville maken ringa sjukvårdsupplysningen som rådde oss att åka in akut. Det kändes lite obehagligt att de sa så, men sen måste de ju ta in alla eventuella saker också.

På sjukhuset kände jag mig dum. Jag fungerade ju som vanligt, bara med lite bedövad hud. Efter samtal med läkare och undersökning märker vi dock att det inte bara är benet, utan nedsatt känsel i hela vänster sida. Läkaren började ta massa prover, ville röntga min hjärna och kollade hjärta. Här måste jag säga att jag började bli lite orolig, för jag hade trott och förväntat mig att de skulle säga att detta är vanligt, ofarligt och försvinner av sig själv. Första röntgen var okej, men de ville ändå göra en magnetröntgen också. Frågade om jag behövde lugnande, men det kändes lite onödigt. Lika tuff var jag inte när jag väl var fastspänd och rullades in i tunneln, då fick jag panik och drog mig ut igen. Men jag behövde aldrig medicin, det räckte med makens händer på mina ben. Akutläkaren hittade inte något onormalt. Däremot ekg visade på onormal aktivitet eller vad han sa. Inte något stor, men en liten avvikelse. Och då tar dr prov för att se om jag fått en hjärtinfarkt. Det kändes så overkligt alltihop. Självklart hade jag ingen infarkt, men tanken på vad läkarna tänkte skrämde mig rejält.

Nu är jag hemma, men har remiss för mer provtagning och undersökningar på andra avdelningar. Problemet med benet har i dagsläget inte släppt av sig själv men räknas inte längre som akut då de farligaste sakerna är bortplockade från listan av möjliga orsaker. Många kanske tänker att det var väl ändå inte så farligt, för det visade ju inget. Kanske det, men min chock när de nämner att det kan vara en propp i hjärnan tog hårt efter vad min mamma var med om. Lättnaden när de sa att de inte såg något, och i samma veva nämner andra saker som de hade misstänkt men nu räknat bort går inte att beskriva. Samtidigt som de inte är klara. Så allt är över är inte rätt att säga. Hjärtat ska kollas mer. Och neurologen ska kolla mig. Så över är det inte och jag vet inte riktigt var jag ska landa i mina tankar.

Men i väntan på svar så får jag göra vad jag kan för att inte tänka på det.

Glädje och saknad i en konstig mix

Denna helgen var planerad sedan länge. Grunderna la min älskade mor och far för nästan ett år sedan. En födelsedags-upplevelse med massor av små tillbehör. Sommarteater skulle det bli, och då dessa var över när planerandet började fick det skjutas ett år fram. Nu var det då dags och det började med att åka till en mysig camping utanför Ängelholm där jag och min make skulle få bo. Jag måste säga att det är det gav lite mersmak det där med att bo i husvagn. I hela min uppväxt har jag ju tillbringat somrarna på det sättet så när det kvällades och vi satt och mös i yttertältet kändes det verkligen som semester! Tanken var ju nu att min mor också skulle bo på campingen och min far i en stuga i närheten så att vi alla kunde fira in helgen lite, men min mor valde ju att lämna oss innan allt var färdigplanerad så det blev en lite annan helg. Tomheten kändes dock när vi satt där. Det är en så konstig mix i alla moment numera. Glädjen i det som händer blandas med tomheten av den som inte är med. Underlig känsla.

I varje fall så tog vi en promenad längs stranden, sen var det dags att sova. Lördagen gav den verkliga upplevelsen. Mjukstart på morgonen fram till lunch. Då anlände far med fru för att inta lite champagne. Med ett pop och massor av skum och spilld champagne startade dagen! Vi for till en restaurang i närheten med en absolut bästa utsikten som går att tänka sig. Havet låg strax intill huset och vågorna var skummande vita. Inne var det lugnt och tyst och maten smakade väldigt bra.

Efter maten begav vi oss tillbaka till campingen för att äta lite glass och spela en runda äventyrsgolf. Även det påminde om barndomens semestrar, det hör lite till en camping i min värld. Jag vann, eller nej det gjorde jag ju inte – men skoj var det! En promenad i den vackra omgivningen, två nya pokemons fångade och sen åkte vi vidare till Fredriksdal och den sommarteater som var där bara för oss. Efter en skvätt regn fick vi uppleva massor med sång och skratt. I pausen fick vi räkmacka, med väldigt många räkor på, och till det ett glas vin. Min mamma hade älskat det! Hon var med oss alla i tankarna hela dagen.

Vi avslutade helgen med att sova en natt till i husvagn, sen packa ihop och åka hem. På vägen hittade vi minsann min brors nya hus som fick ett snabbt besök. Lite kramar, lite samtal och framför allt lite gos med underbara hundarna. En fin avslutning på en mycket trevlig helg.

Kan inte sluta le!

Igår kväll var jag på en ”Awards Night” inom det nya företaget jag arbetar med. På en sådan summeras de senaste månaderna och uppmärksamhet ges till de som gjort lite extra. Från tidigare erfarenheter hade jag lite dålig tilltro till sådana saker, men igår förändrades hela min bild av hur världen kan vara. Mitt hopp om mänsklighet är återställd kan man säga.

Normalt har jag ju väldigt svårt för stora sociala sammanhang och speciellt sådana med många nya personer på. Ska jag dessutom uppmärksammas är det inte bara ett glädjeämne utan även en stor panik. Så när min fantastiska ledare ringer upp mig några timmar innan för att gå igenom kvällens alla steg blev jag väldigt rörd. Att någon bryr sig så mycket att den går det lilla extra steget för att se till att jag kan vara med är så främmande för mig. När jag tackar och påtalar detta fick jag till svar att det var en självklarhet för hon vet ju om mina problem. Tänk om det vore så även i andra delar av samhället. Att människor kan få vara den de är, och få vara med ändå. Även när det kräver det där lilla extra från omgivningen. Ibland är det ju så lite som gör det stora.

På plats började givetvis paniken växa ändå. Först ett ansikte jag kände igen, men sen följde många nya möten. Och förvåningen var stor när ALLA var lika välkomnande och omhändertagande. Ingen verkade tycka att jag var sur och otrevlig, utan alla såg mig för den jag var och förstod att det var jobbigt för mig. Eller det kanske de inte gjorde, och då är det ju ännu större att de var så snälla alla! Så stöttande, fast de inte hade något att tjäna på det. Jo jag vet att det är den anda företaget har, men ord är ord och handling är något annat. I detta företag är det inte bara fina ord. I detta företag lever de som de lär.

missrookieOch när sedan utmärkelser skulle delas ut så visste jag ju att jag skulle få en. Den var ju baserad på min prestation. Men det prisades även för andra saker, som just att ställa upp och sådant. Och jag var vald till att få pris som nykomling. Bland alla nya blev jag sedd och vald, en otrolig känsla. Jag hade ingen aning om detta och blev väldigt berörd av att förstå att de sett hur jag kämpar. Så det var ganska nära till gråten just när jag gick fram för att ta emot den utmärkelsen.

Att bli sedd, hörd och accepterad. Att få stöd i alla lägen, inte bara när det går bra. Att bli bemött så som den jag är och inte som en mall som ska skapas. Det är så fint. Så det är inte så konstigt att jag ler idag.

Det som betyder mest

Efter en helg fylld av människor som betyder så mycket för mig kan jag nu gå vidare lite starkare. Jag ska inte ljuga och säga att allt är toppen, för just nu är allt väldigt tomt och jobbigt. Det gör fysiskt ont av den saknad jag känner, och det tar på orken. Jag blandar ihop dagar, glömmer viktiga saker och vet knappt var jag är. Varje stund måste jag fokusera på att hålla mig där och då, för så fort jag vill planera lite framåt får jag panik. Även om det bara gäller några timmar. Det fungerar inte helt enkelt. Och då är de där människorna som står mig nära guld värda. De som har tålamod med att jag är så här och inte blir arga eller irriterade. De som kommer och bara håller om mig en stund, finns där med mig. Så även om jag känner att jag är i delar och använder all min kraft till att se till att delarna inte flyter bort från mig åt olika håll, så har helgen gjort mig lite starkare för att jag fick träffa dessa människor.

Så nu går jag framåt. Och idag ska det målas träplattor, för bilderna som sedan ska monteras där har kommit. Ett steg i taget…

Oj vilken helg

Måndag morgon. En ny dag och en ny vecka. För första gången på länge känner jag mig verkligen redo att börja ta tag i saker. Jag vill inte tänka så negativt, men det går inte att helt förbise den tanken som säger ”undrar hur länge det håller i”. Det är inte så att jag har kommit över det som hänt. Sorgen jag känner är djup och väldigt närvarande. Men idag känns den av någon anledning mer okej än tidigare. Den får lov att vara där.

Det är mycket på grund av den helg jag haft som jag nu känner som jag gör. Under fredagen pysslade jag och förberedde för ett möte med en tjej som jag gärna kallar vän, även om vi inte träffas så ofta. Hon har själv mötts av stor sorg den senaste tiden och vårt samtal stärkte mig. Men det var inte det enda vi pratade om, utan även om hur sorgen förändrat tankarna. På många plan sattes ord på det som tidigare bara varit lösa tankar och känslor inom mig. Känslan om vad jag vill och hur jag vill göra det började landa. Visst kom hon även fram till att jag har väldigt höga krav på mig själv, och även det har funnits med mig sedan dess. Nu letar jag vidare på de vägar vi pratade om, efter en väg som sätter lagom höga krav. Kanske kan man göra det jag vill på ett så mycket mindre och enklare sätt.

mickiSedan kom lördagen och den fick jag spendera med två av mina syskon. Vi åt gott, tog en mysig promenad i skogen, kramades och pratade. Men det som var absolut roligast var ändå att spela Couronne. Det kan låta otroligt, men jag har sett ett sådant spel tidigare men aldrig fått spela. Vi började med enkla små matcher hit och dit, men under kvällen kom någon på den fantastiska idén att ha en turnering. Tänk att så små enkla saker kan vara så givande. Jag hade en av de trevligaste dagar på mycket länge.

Som om det här inte var nog så gav söndagen ännu mer sällskap och ännu fler fina samtal. Under morgonen kom en vän över till lekplatsen utanför mitt. Barnen behövde leka, och medans de undersökte varje liten del av lekplatsen kunde vi få prata lite. Mycket handlade om allt som hänt, då även denna tjej tyvärr kan förstå vad jag går igenom då hon varit där själv. Och knappt hann hon åka vidare innan nästa underbara vän dök upp med goda räkmackor. Vi åt och sedan begav vi oss på bröllopsmässa i hopp om att hitta lite inspiration. Det gjorde vi verkligen. Inte för bröllop då, men däremot gav utflykten oss massor av tankar om den kommande tidens olika aktiviteter. Vi hittade frön till nya projekt.

Så helgen kan summeras med ett ord: OJ!

Små steg framåt?

Jag har börjat skriva igen. Men orden vill inte alls komma så som de gjorde innan. På samma gång trillar de ju faktiskt mer och på ett annat sätt än tidigare. Det finns ju nu så mycket att säga, så mycket jag faktiskt står stabilt i mina åsikter om nu. Så varför går inte tangentbordet varmt av allt knapprande av ord som blir till meningar, texter, dikter och kanske till och med böcker?

Det är så svårt att sätta fingret på den underliga känslan som bor i mig nu. Där jag hela tiden får stoppa mig själv då jag är på väg att ta luren och ringa. För en stund glömde jag att hon inte längre är där och kan svara. När jag kommer på en ny idé som jag vill förverkliga. Eller när jag har någon fråga som snurrar, då är det henne jag vill ringa. Och för den där lilla sekunden då jag tänker att jag ska ringa så är hon kvar. Då finns hon i livet, skrattande och lugnande som hon alltid varit. Det är så skönt den lilla stunden. På samma sätt gör det så ont sekunden efter då jag kommer på hur det verkligen ligger till. Att hon inte är där. Att hon aldrig kommer att vara där igen. Den stunden är det som att tystnaden ekar runtom mig. Skriker på mig.

Men jag har börjat skriva, och jag antar att det är ett framsteg. Det var ju det sista vi pratade om. Flera olika skrivprojekt. De kan vi inte ha tillsammans, för utan hennes medverkan faller de ganska platt. Men det betyder ju inte att jag inte kan skriva andra saker. Även när tårarna forsar över mina kinder och tystnaden skriker som värst går det att skriva. Skriva ut smärtan. I väntan på att maken ska komma hem så att jag kan gräva ner mig i hans famn. Det är så dagarna ser ut nu.

Ingenting är detsamma

Dagarna kommer och dagarna går. Men jag bara finns. Vissa stunder klarar jag av att fokusera på det lilla, det som varit mitt knep för att orka jobbiga stunder tidigare. Men nu är ingenting längre detsamma och det kommer aldrig igen att bli det, så det som fungerade innan är också ändrat. De som säger att det blir bra igen vet inte vad de pratar om. För det kan aldrig bli bra, hon kommer alltid att fattas mig. De som har upplevt liknande saker som jag säger att jag har rätt, men att man lär sig leva med det som nu inte längre är detsamma. En del anser att jag borde lärt mig det vid det här laget. Det har ju precis gått en månad. En del anser att det räcker med någon eller ett par veckor för att landa. Men för mig är det lång väg kvar.

Saken är den att jag menar det när jag säger det. INGENTING är längre detsamma. Jag behöver alltså hitta nya vägar, nya sätt att tänka på alla områden. Jag är inte densamma. Allt som rörde sig i mitt huvud tidigare snurrar där ännu. Men nu ser jag det ur en ny vinkel. Små saker har blivit stora, och stora saker har blivit små. Viktiga saker har blivit helt oväsentliga och tidigare oväsentliga saker är viktigare för mig än något annat. Allt är nytt och jag behöver hitta nya sätt att ta mig an allt.

Det heter att det är i kriser man ser vilka man verkligen har med sig på livets resa, och det som tidigare bara var lösa ord förstår jag nu fullt ut. För jag ser ju vilka som stöttar mig, och än mer vilka som bara försvann. Många menar säkert väl och bryr sig på sitt sätt genom att hålla avståndet och tystnaden. Men det är en föga tröst när smärtan blir så stor att jag vill ut ur min egen kropp. När skriket ligger så nära och ögonen bara flackar i panik. Det går inte att fly från mig själv, inte när jag bara har mig själv. Då blir trösten större från dem som fångar mig med sin blick, säger lugnande ord och tar mina tankar till en fokus i nuet.

Även andra ord som ofta slängs runt har fått en ny grund i mina tankar. Vår tid är dyrbar, ta vara på den. Ofta sagda ord som inte många verkligen lyssnar, känner och lever efter. Men jag känner dem. Min tid är dyrbar, för jag vet inte hur mycket av den jag får. Jag vill nu använda den väl. Varje liten stund jag får lov att vara här. Och det ska jag göra, så fort jag hittat ett sätt att vara i detta som nu inte är detsamma.

 

Samla kraft

När allt runtom bara snurrar, pressen på mig själv växer och allt blir lite för mycket är det dags att stanna upp. Då är det bra att vända fokus till den värld vi omges av. Naturen har precis allt som behövs för att meditera och samla kraft. Den är vacker så det förslår. Vinden och syrsorna ger avslappnande musik. Dofterna av kvällen som lägger sig i det nyklippta gräset, tillsammans med alla lavendelblommor som växer i trädgården vinner över alla aromalampor i världen. Det är bara att andas och slappna av. Och det gjorde jag igår, i mitt hemmabyggda lilla trädgårds-spa.

spakväll

Fotograf: Ola Waljefors

Foton från Kyrkö bilkyrkogård

Efter att ha stött på bilder från bilkyrkogården vid Ryd igen och igen, hela tiden påmind om att jag inte varit där någon gång så beslöt min make att vi skulle göra en liten utflykt just dit. Det började inte bra kan jag säga. Vi hittade den inte. Körde fram och tillbaka längs vägen den skulle ligga vid utan att hitta den. För att sedan inse att maken mindes fel, det var en annan väg den låg vid.

Väl där är det svårt att beskriva vad jag upplevde. På många vis var det vackert med naturen som tog över bland alla gamla bilar. Men till en början var det svårt att slå bort känslan som kom av all vandalisering av platsen. Det är så svårt för mig att förstå nöjet med att bara stöka till på det viset. Men så blir det väl när en plats får sköta sig lite själv antar jag.

När dessa känslor var satta åt sidan kunde jag börja se det vackra i både det stora och det lilla. Bilarnas lack hade krackelerat i fantastiska mönster. Växterna som omfamnade de rostande delarna. Och så var de den där känslan av att inte vara ensam. På flera ställen, runt flera bilar, verkade det som att det var något annat kvar. Speciellt en bil fastnade jag vid. Tog bild efter bild, som om jag någonstans förväntade mig att se mer än vad själva ögat kunde se. Känslan av att inte vara klar var stark, så jag åker nog dit igen.

Bilderna jag tog under besöket (dock inte alla på den där bilen) har jag gjort ett litet videoklipp med. Fler klipp med utflykter och annat jag pysslar med finns på min youtube-kamal.

Aktuellt just nu

Fokus ligger på mysiga spa- och hudvårdsträffar (som ju är mitt dag-jobb och går att läsa om på sin egen sida.)

Hudvård/Makeup/Massage

När jag inte sitter och bloggar är det ganska troligt att jag är igång med det företag som blivit en allt mer växande passion för mig. Hudvård, makeup och ledarskapsträning är grunden i det hela. Men jag erbjuder även massage och kanske kommer jag krydda det hela med lite guidade meditationer i framtiden.

livselixir.waeke.se

Konst& Skapande

Att jag tycker om att skapa kanske den som läst bloggen insett. Och då kan det tyckas att det finns lite om det här. Det är av den enkla anledning att det har sin egen sida. På denna kan man även leta sig vidare till de videos jag lekt ihop på Youtube.

waeke.se