I många år har jag haft mycket bestämda rutiner runt nyår. Att veckorna innan rensa, både bland prylar och i sinnet. Skriva ner allt som varit under året, får att summera och se vad som behöver justeras till det nya. Och att sista dagen på året göra saker som jag vill få in på året som kommer. Hela nyårsafton har varit en önskebrunn, där alla aktiviteter representerar något.

Men denna gången blev det inte så. Istället för att städa och rensa har jag valt att bara sitta och njuta. Mysa med maken och katterna i ljuset av allt julpynt. Inget annat har lockat. Sista dagen gjorde jag en liten ansats att fylla den, men det kändes bara fel – så istället pyntade jag och fokuserade på den lilla festlighet som skulle fylla kvällen.

Och nu känner jag att detta var ett budskap till mig. Jag behöver få in nya saker, och dessa behöver ge lugn. Det är dags att sluta prestera för att nå saker, de ska istället få tillåtelse att bara falla på plats.

Så ofta tänker jag att jag inte vet vem jag är. Och för att hitta dit förut har jag gjort saker, känt ett behov av att aktivt ta steg för att nå dit. Men nu är det dags att prova en annan taktik. Och det är att släppa allt som distraherar mig från mitt inre, allt runtom och låta mig själv landa i mig själv.

Vi får se hur länge jag kan stanna i denna känslan, men vem vet vad som kan hända nu när ännu ett nytt år tar sin början.

En flytt och en ny start fick bli det som startade om denna blogg. Och nu ser jag tydligt att denna nya start tog mig tillbaks istället för framåt. Men ibland är det just vad som behövs. Kanske kommer det att visa sig att det är så även i detta fallet. Men just nu känns det som att minnena överväldigar mig, gör att min hjärna svämmar över och behovet av att skriva av mig är stort.

Hela huset är en gestaltning av olika minnen. Så många saker har hänt här genom åren. Alla gånger jag sovt över som barn. Alla pannkakor till frukost. Alla gemytliga tillställningar, träffar och festligheter. Alla jular som firats med mat, spel och lekar. Alla historier som ljugits fram och alla skratt. Så mycket har det skrattats i detta huset. Men det har även gråtits över alla som lämnat oss för tidigt. Det går dock inte att tänka den tanken utan att även då le lite, för även vid dessa tillfällen har det berättats historier och skrattats. Så mycket kärlek.

Det är tomt just nu. För så många av dem som fyllt huset med sina sagor och sina skratt har nu antingen lämnat oss eller har de tappat ork eller lust att besöka huset. Så jag bor här och fyller det så gott jag kan, men ändå kan det på vissa sätt kännas öde och övergivet.

Allt är så konstigt, surrealistiskt. Och något fint slut på detta inlägg blir det inte. För där är jag just nu, i den känslan. Så det går inte att göra på annat sätt än att lämna även er med den. Jag återkommer när och om jag finner mer lust att skriva.

Alla släkter har sina traditioner när det rör sig om jul. Nu bor jag i min mormors hus och känner att några av hennes gamla traditioner behöver få vara med. Samtidigt är det både hennes och mammas röst jag starkt hör om att ropa att nu har du en egen familj och ni ska skapa er jul.

Under de år jag och min make tillbringat ihop har vi fått en del saker som vi känner är vår jul. Och självklart kommer dessa att få följa med även in i detta hus. Men det betyder inte att inga av de gamla traditioner som jag minns från min barndom får plats. Nu gäller det att hitta balansen mellan de båda, så att det blir väl rotat i hjärtat mitt. Julen ska fullkomligt stråla.

Med och i den känslan kommer jag att befinna mig nu, så det blir nog både ett och annat inlägg på det temat. Men idag presenterar jag julstök, men jultradition som mormor hade, mamma och moster tog med sig när de skapade egna hem – men som jag inte kommit mig för att ta tag i. Varje år räknas det ner, med en liten tomte som hoppar från dag till dag. Bakgrunden är samma, dagarna byts varje år. Mormors, som alltid funnits i detta huset, kommer att sättas upp här även i år. Jag såg när jag hittade den att den inte verkar ha fått vara med på ett tag, men nu ska den tillbaka. Kanske kommer jag sen att uppdatera denna, kanske kommer det nästa år min egen – men just denna första julen i huset ska den gamla få vara med.

Det var en gång.. Så börjar alla sagor och de orden förföljer mig just nu. Ju mer jag tänker på att livet är en saga, en berättelse, ju mer växer olika frön inom mig. Drömmarna vaknar en efter en, och det som är väldigt intressant är att vissa dagar känns det som att de kan fungera i samma bok. Alla de splittrade tankarna börjar få vinklar som passar ihop med varandra.

Så det var en gång en tjej som var helt vilsen. Med så många tankar igång på en och samma gång att det drog henne helt sönder och samman. Men så hände det en rad tuffa saker som vände tankarna. Samtidigt som dessa dörrar stängdes för gott så öppnades nya. En del bara på glänt, andra fullt öppna att gå igenom. Och så vävdes tankarna ihop till ett vackert mönster.

Ja så kan man sammanfatta den saga som nu utspelar sig. Helt klar är inte väven, men redan nu är jag glad över att få uppleva att drömmarna vaknar, och att de nu inte längre är drömmar utan tar plats i min verklighet.